Nytt förstärkande cement inte bra för alla lårbensoperationer

Lårbensfrakturer hos äldre är ofta svåra att få stabila vid operation och därför behövs metoder för att förstärka benet. I sin avhandling har Per Mattsson undersökt hur ett nytt förstärkande cement påverkar resultatet och visar att det inte bör användas vid alla frakturer. Han disputerar vid Uppsala universitet den 31 maj. Per Mattsson Resorbable Bone Cement for Augmentation of Hip Fracture ISBN: 91-554-6271-5 Abstract I takt med att gruppen äldre i samhället blir allt större ökar antalet patienter med benskörhetsfrakturer som måste opereras. Dessa frakturer är problematiska att behandla på grund av det sköra benet. Ortopedisk forskning har hittills i huvudsak utvecklat bättre skruvar och plattor, men ett annat sätt att angripa problemet är att förstärka omgivningen runt de insatta metalldelarna. Ortopeden Per Mattsson har undersökt hur ett nytt kalciumfosfatcement, Norian SRS, påverkar höftoperationers stabilitet. Detta cement härdar utan att avge värme, uppfattas som kroppseget och ersätts med tiden av ben. Per Mattsson har undersökt resultatet för två olika typer av höftfrakturer: lårbenshalsfraktur och fraktur genom lårbenets muskelfästen. För den förstnämnda typen visar han med en tredimensionell röntgenteknik att benbrottet var signifikant stabilare efter en vecka om man förstärkt frakturområdet med Norian SRS, men att skillnaden minskat vid sex veckor. Efter två år var det ingen skillnad mellan gruppen som fick förstärkning med Norian SRS och skruvar och den som enbart fick skruvar. Det är första gången en sådan långtidsstudie görs. - I en annan studie visar vi att blodcirkulationen i lårbenshuvudet blev lägre efter cementinjektion i lårbenshalsen, vilket aldrig visats tidigare. Det innebär att metoden inte bör användas vid lårbenshalsfrakturer vilket vi tagit fasta på vid Akademiska sjukhuset, säger Per Mattsson. För den andra frakturtypen, fraktur genom lårbenets muskelfästen, studerades stabiliteten med radiostereometri. Denna typ av frakturtyp utgör en mindre del av alla frakturer och har den högsta risken för mekaniska komplikationer under läkningsförloppet. Avhandlingen visar att de patienter som fått sitt brott stabiliserat med både metallskruv, platta och cement fick signifikant stabilare fraktur än då fixering skett enbart med metall. Patienter med cementförstärkning hade dessutom mindre ont, klarade vardagsaktiviteter bättre och upplevde högre livskvalitet jämfört med patienter som opererats med enbart metallfixering. Per Mattsson kan nås på 018-611 90 34, 0705-83 40 54 eller Per.Mattsson@surgsci.uu.se