Så skrivs om transpersoner i media

Debatten kring transpersoner i Sverige är polariserad och det finns en tendens att lyfta upp alarmistiska exempel för att väcka känslor. Det visar en ny avhandling som bland annat undersöker språket i opinionstexter om transrelaterade frågor.

Det var runt 2019 och efterföljande år som debatten kring transfrågor började ändras i media. Carin Leibring Svedjedal, som skulle skriva sin avhandling i nordiska språk, blev då intresserad av att analysera hur medierapporteringen egentligen såg ut.

− Jag såg att pendeln svängde kraftigt. Helt plötsligt var det ett annat debattklimat kring transpersoner. Det gick från en vilja att göra språket mer könsneutralt och samhället mer inkluderande, till att svänga tillbaka till en mer traditionell och konservativ syn på kön och identitet, säger Carin Leibring Svedjedal som nyligen disputerat med avhandlingen Att vara och göra trans – diskurser om kön och transidentiteter i transpersoners egenvalda självbenämningar och svensk medierapportering 2019–2023.

Polariserad debatt om transpersoner i media

Avhandlingen bygger på en enkät- och intervjustudie med transpersoner, samt en analys av svenska ledare, debattartiklar och krönikor om transrelaterade frågor som publicerats i de större dags- och kvällstidningarna i Sverige. Analysen av opinionstexter visar att debatten om transfrågor är polariserad. Ena sidan fokuserar på att lyfta transpersoners perspektiv, särskilt när det gäller vård och lagstiftning. Den andra sidan uttrycker oro över vad en ökad inkludering kan innebära, till exempel hur det påverkar andra utsatta grupper eller risken för att vissa personer ska ångra sina medicinska behandlingar.

Ett återkommande inslag i opinionstexterna är också att lyfta fram alarmistiska exempel.

− Det kan till exempel handla om att man drar paralleller till USA, där det varit mycket debatt om hur man ska hantera transkvinnor i kvinnofängelser.

I media syns också skildningar som pekar på att transaktivister skulle utgöra en ”sekt” som tvingar individer till oåterkalleliga förändringar av kroppen.

Värdesätter goda intentioner

Genom intervjuer och enkäter med 31 transpersoner undersöker Carin Leibring Svedjedal också hur de använder sig av språket för att forma sin identitet. Vad hon kunde se var att de flesta väljer ett förnamn som känns rätt för dem, utan att det behöver likna deras gamla namn. Valet av pronomen följer oftast deras könsidentitet – transmän föredrar ”han”, transkvinnor ”hon” och ickebinära ”hen”.

Studien visar också att transpersoner kan stöta på svårigheter i sin omgivning. Det kan till exempel ta tid för familjemedlemmar att anpassa sig till nya namn och pronomen, något som partners och vänner ofta har lättare att acceptera.

− Det kan finnas en föreställning om att transpersoner tar väldigt illa vid sig om man råkar säga fel pronomen. Det är såklart jätteviktigt att man använder korrekta förnamn och pronomen, men de allra flesta i studien har också förståelse för att det tar tid att ställa om. Det viktigaste är att omgivningen har goda intentioner, och att man inte säger fel med flit för att man inte accepterar personens identitet.

Olika sätt att se på transpersoner

Baserat på hur det skrivs om transrelaterade frågor i media och hur studiedeltagarna själva beskriver sina upplevelser, lyckas Carin Leibring Svedjedal ringa in två centrala diskurser, det vill säga vilka underliggande föreställningar och kunskaper som finns i samhället om vad det innebär att vara trans. Hon kommer då fram till att det finns en diskurs bland transpersoner som handlar om att man ser det mentala könet som överordnat. Därför behöver man till exempel inte korrigera sitt biologiska kön för att tillhöra ett visst kön. Denna diskurs skiljer sig från de föreställningar som syns i opinionstexterna.

− Här ser man i stället det biologiska könet som överordnat. Texterna i media bygger på en föreställning om att det är för svårt för transpersoner att transitionera fullt, det vill säga att korrigera det biologiska könet så pass mycket att personen verkligen passerar som man eller kvinna, så därför är det enligt de här opinionstexterna ingen idé att ens försöka, säger Carin Leibring Svedjedal, som samtidigt påpekar att dessa texter inte uttryckligen förnekar att transpersoner finns.

Opinionstexter vill väcka känslor

Carin Leibring Svedjedal tror att det förändrade debattklimatet kring transpersoner grundar sig i rädsla för det okända. Eftersom denna rädsla används i det politiska spelet, anser hon att man som mediekonsument bör förhålla sig kritisk.

− Det gäller att vara lite medveten och fråga sig: Vad vill de här opinionstexterna väcka för känslor? Och måste jag hoppa på det? Vad finns det för politiska motiv bakom, och vilka röster får komma till tals?, säger Carin Leibring Svedjedal och fortsätter:

− I mitt slutord i avhandlingen uppmanar jag också till att ha en lite mer accepterande och vänlig inställning till det som är obekant. Du måste inte förstå till 100 procent. Försök se personen du har framför dig. Vad kostar det dig att använda det pronomen eller namn som personen ber dig om?

Publikation

C. Leibring Svedjedal, ‘Att vara och göra trans : Diskurser om kön och transidentiteter i transpersoners egenvalda självbenämningar och svensk medierapportering 2019‒2023’, PhD dissertation, Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala, 2025.

Kontakt

Carin Leibring Svedjedal, doktor i nordiska språk.

E-post: carin.leibring-svedjedal@nordiska.uu.se
Telefonnummer: 018-471 1643
Mobilnummer: 073-469 71 36