Västerländska mått bakom jämställdhetsparadox

Tidigare forskning har hävdat att kvinnor och män i jämställda länder skiljer sig åt mer i personlighet och gör exempelvis mer traditionella utbildningsval, än i mindre jämställda länder. Sambandet kallas för jämställdhetsparadoxen. Men ny visar ny forskning från Uppsala universitet att det inte går att dra de slutsatserna utifrån underlaget i studien. Frågeställningen bygger på västerländska vinklar och förutsättningar och går inte att applicera på andra länder, enligt studien som publiceras i tidskriften PNAS.

-Jag började intressera mig för den här paradoxen när jag såg att alla mer jämställda länder var västerländska. Då ville jag undersöka om metoden verkligen höll och hur de utformat sin studie. Det finns stora dataproblem, till exempel med personlighetsmått som har utvecklats i västerländska länder, säger Mathias Berggren.

Den så kallade jämställdhetsparadoxen (se faktaruta) har varit en återkommande men kontroversiell tes inom samhällsforskning de senaste tio åren. Utgångspunkten är att när både kvinnor och män får mer frihet att göra som de själva vill, det vill säga när jämställdheten är hög, då antar man traditionella könsroller i större utsträckning. Det skulle kunna förklara varför till exempel kvinnliga studenter i Sverige söker ingenjörsutbildningar, teknik eller matematik i lägre utsträckning än kvinnor i mindre jämställda länder som Algeriet.

Paradoxen ifrågasatt senaste åren

Män och kvinnor är olika i sin natur och mer jämställdhet gör det bara lättare att visa sitt sanna jag, enligt tesen. Både inom forskningen och i sociala medier har paradoxen fått stor uppmärksamhet, där det exempelvis har argumenterats att jämställdhetsarbete kan vara dysfunktionellt eller meningslöst. Senaste åren har tesen ifrågasatts och nu har forskare vid Uppsala universitet bestämt sig för att grundligt granska metoden för att upptäcka eventuella brister.

Forskargruppen drev hypotesen att kopplingen mellan mer jämställdhet och större könsskillnader egentligen beror på att västerländska mått inte fungerar lika bra i andra kulturer. Med andra ord, när – oftast västerländska – forskare tidigare hittat stora könsskillnader i till exempel USA på någon egenskap, då går det ofta bra att hitta samma sak i länder med liknande kultur, exempelvis i Västeuropa.

-Däremot fungerar det inte lika bra i länder som skiljer sig mer från västvärlden. Personlighet kan exempelvis yttra sig på olika vis i olika kulturer och i vissa fall sjunker tillförlitligheten märkbart utanför västvärlden. Då blir det väldigt svårt att hitta samma stora könsskillnader – för letandet sker helt enkelt på fel vis. Exempelvis kan påståenden som ”jag tenderar att rösta på liberala politiker” systematiskt skilja sig åt mellan människor med olika personlighet i väst, men behöver inte göra det i länder med begränsad röstfrihet, säger Mathias Berggren.

I artikeln som publicerats i PNAS analyserade forskarna om data från ett flertal artiklar som påvisat jämställdhetsparadoxen.

Ingen koppling jämställdhet och könsskillnader

När de tog hänsyn till kulturella kluster av länder samt tillförlitlighet och andra statistiska indikationer på mätkvalitet, så försvann sambanden mellan ökad jämställdhet och större könsskillnader. Forskarna testade även ett antal andra variabler förutom jämställdhet, såsom indikationer på ekonomisk utveckling, men det fanns inga generella samband med könsskillnader i personlighet och liknande efter att de statistiskt kontrollerat för kulturella kluster och mätkvalitet.

Forskarna valde att titta på en lång rad andra variabler, såsom kognitiva förmågor, skolprestationer och aggression. Inte heller här kunde de observera några större skillnader i samband med högre jämställdhet efter att ha kontrollerat för tillförlitlighet och kultur-kluster. Allt som allt undersöktes miljontals deltagare från över 130 olika länder.

I studien visar forskarna vidare att även påhittade förklaringar visar samma samband till könsskillnader som evolutionstesen, så länge som variablerna har samma koppling till västvärlden.

Inget starkt bevis

Allt som allt pekar artikeln på att det kanske inte finns någon koppling alls mellan mer jämställdhet och större könsskillnader.

-Det finns i dagsläget inte något starkt bevis för att ökad jämställdhet skulle leda till att kvinnor och män tydligare visar några underliggande särarter. Vi visar att den här typen av studier ger väldigt dåliga bevis för sådana slutsatser. Vill forskare undersöka effekter av jämställdhetsreformer så behövs metoder som bättre visar orsak och verkan, till exempel med omfattande data över tid och/eller naturliga experiment, säger Mathias Berggren.

Artikel: M. Berggren, & R. Bergh, Simpson’s gender-equality paradox, Proc. Natl. Acad. Sci. U.S.A. 122 (23) e2422247122, (2025), DOI: 10.1073/pnas.2422247122

För mer information:

Mathias Berggren, filosofie doktor, Institutionen för Psykologi, Uppsala universitet och University of British Columbia, e-post: mathias.berggren@psyk.uu.se eller messa på: +1 778 847 0820 (Kanada, dvs 9h tidsskillnad)

Faktaruta: Jämställdhetsparadoxen

Sedan 2001 presenterades vetenskapliga studier som visade på större könsskillnader (först i personlighet) i mer jämställda olika länder. Forskarna jämförde länder med hög och låg välfärd och hög och låg grad av jämställdhet (enligt indikatorer från FN exempelvis). Det resultat som fått mest uppmärksamhet handlar om att i länder med låg jämställdhetsindex utbildar sig fler kvinnor i traditionella manliga yrken (STEM-utbildningar: Science, Technology, Engineering, Mathematics), än vad kvinnor i mer jämställda länder, som Sverige, gör. Resultatet kallas för jämställdhetsparadoxen (gender-equality paradox) och har använts i många sammanhang. Bland annat har den lyfts som bevis på att det inte lönar sig med en aktiv jämställdhetspolitik och att länder jobbar för lika villkor mellan kvinnor och män.